”Kärleken är villkorslös, den är alla förunnad, 

alla får ta del av kärlekens gåva, 

det får inte kosta att uppleva kärlek.

Att ta emot kärlek från sina medmänniskor,

tillåta sig själv att ta emot den rena kärleken,

från andra men också att ge sig själv.

Att ge sig själv kärlek och ta emot den kravlöst

är den viktigaste förutsättningen för att ge till andra,

sina medmänniskor som finns runt omkring.

Att inte ställa villkor om att få något tillbaka,

om villkor ställs är det inte kärlek som ges ut.

Kärleken är god och får inte förknippas till religion 

där man genom makt vill styra över andra,

makt har ingen tillhörighet i kärlekens boning,

kärleken lever sitt eget liv.

Om det framställs villkor för att få ta del av kärlekens gåva,

handlar det om att med makt tillförskansa sig

fördelar och andras beundran.

Det är inte äkta kärlek, den är renodlad och kommer inifrån,

Inifrån som en känsla som värmer upp hela ditt bröst,

luften du andas vilken efter sin vandring i i kroppen

sipprar ut och omsluter hela ditt väsen.

Genom att ge sig själv och andra villkorslös kärlek

utan förbehåll kan vi bidra till en bättre värld,

alla kan bidra genom att sluta vara rädda för andras åsikter, styrande.

Tillsammans kan vi bidra till en tryggare och harmoniskare värld,

genom att uppleva den rena kärleken,

sprida den såsom ett ljus och lysa upp vår tillvaro.

Kärlek är ren från ondska, makt och kan aldrig tas ifrån oss,

vårt eget val och ansvar att leva i känslan av fullkomlig kärlek.

Vi lever för att lära, arbeta med känslor, få livskunskap

och utveckla visdomen inom oss.

Vågar vi ta till oss av kunskapen tar vi ännu ett steg

i riktningpå vägen, som är menad att ska gå,

vår livsväg med lärdomar vi ska ta oss an,

för att utvecklas till lycksaliga själar.

Vi utvecklas i olika steg, lever många liv

för att till slut uppnå Nirvana,

de fullbordade själarnas boning,

ibland förstår vi inte varför vår tid på jorden

innebär så många svårigheter.

Smärtsamma trauman,

många gånger känns de oövervinneliga

men det kommer inte mer i vår väg än vad vi klarar av,

vilket medför att vi kan klara av

de prövningar som kommer vår väg.

Ansvaret kan inte läggas över på någon annan,

någon annan kan inte veta vad vi går igenom

då allt upplevs i de känslor som finns inom oss,

de känslorna är våra.

Hur vi tar oss an dem är upp till var och en,

men vi kan alltid be om hjälp på vägen.

Det finns alltid någon med oss som vet vår prövning

men det är vi själva som hanterar de känslor

som är orsak till vårt lidande.

Med hjälp av kärlek och förståelse från oss själva och andra,

kan vi lättare ta oss igenom smärtan.

När vi släpper problemet, traumat blir vår väg lättare,

och livet kan ses med glädje igen.

Njut av allt det goda runt omkring oss,

se på blommorna där bina surrar, trädens grönska som spirar,

förälskade par som promenerar i våra parker fyllda av kärlek.

Vilken underbar känsla att få vara en del av detta.

Solen lyser över våra trädtoppar, värmer upp vår jord.

På samma gång är vinterns kyla en kontrast 

men vilken härlig känsla,

att få vandra över gnistrande snö,

komma in i värmen efter en promenad,

tända några ljus och njuta av en kopp te.

Finns kärleken i ditt liv är det lättare att se

det fina som finns omkring oss.

Hur vi väljer att uppleva saker är

ett ansvar vi bär med oss.

Välj att vända en negativ tanke till en positiv,

försök, jag lovar att det går. 

Med träning kan den hårdastevind

upplevas frisk istället för kall och isig.

Njut av stunden och känn kärleken,

låt den sprida sig i din kropp.”

"Dikt av Katarina Andersson"

Vänner är de som finns kvar trots att det gått en lång tid sen sist ni sågs. De tycker att det är roligt
när ni träffas och känner glädje över ert möte.

Vänner respekterar dig för den du är och försöker inte ändra på den person du utvecklats till.

Vänner lyssnar på dig när du behöver ventilera dina tankar/känslor utan att vifta bort det som nonsens. De
ger dig inte goda råd utan att du ber om dem även om de har en annan åsikt.

Vänner har ett eget liv och behöver inte leva genom dig för att må bra. De lägger inte över sina negativa
känslor på någon annan utan tar ansvar för dem själv. De förstår att endast de själva kan göra något åt saken.

Vänner suger inte energi ur dig när ni träffas utan de ger dig energi på samma gång som de tar emot energi
från dig på ett positivt sätt.

Vänner har förståelse för att du inte orkar just nu, att du behöver vara ensam ett tag kanske för att
vänja dig vid ett nytt skeende i ditt liv, men de finns där för dig om du behöver dem.

Vänner finns, det gäller bara att hitta de som är rätt för dig och att sen vårda den relation som ni bygger
upp tillsammans.

Flyktiga vänner kommer och går genom livet, sörj inte över de som försvinner, försök finna nya som passar dig i den
period av ditt liv du befinner dig i just nu.

Flyktiga vänner behövs för att du ska kunna utvecklas, se det inte som något negativt när de inte finns kvar utan se
det som att du nått en ny nivå i din livslånga resa.

Vi är alla flyktiga vänner i olika delar av vårt liv, det är någon mening med att vissa inte finns
kvar längre och ersätts av andra. Fundera inte så mycket på det, din energi försvinner till ingen nytta om du grubblar. Använd istället energin till något positivt som berikar ditt liv.

Lyfter försiktigt upp stenen så solens strålar kan smyga sig in
och skänka lite ljus i den annars så mörka tillvaron,

låter ögonen sakta titta ut och pejla tillvaron,
kan inte se någon fara, kanske dags att krypa fram.

Har jag varit saknad, vet inte, ingen verkar bry sig, inte ens jag,

jag kanske oroat mig utan anledning, ännu en gång,

men känslan av att krypa under stenen när ångesten känns mig övermäktig

är lika lockande varenda tillfälle som ges.

När jag vistas på min tillflyktsort stänger jag ute verkligheten,
för under stenen existerar ingenting, ingen oro eller ångest kan nå mig,

bara känslan av att inte finnas till, ett stort mörker utan betydelse,

ibland önskar jag att min kropp skulle lösas upp för att försvinna,

likt ett dammoln som med vindens hjälp virvlar ut i atmosfären.

Bara så där utan att det gör ont, det skulle inte skada någon,

allra minst mig själv, men liver är inte så enkelt,

att bara kunna önska och "poff" så blir det som man vill,

jag får mig nöja med att gömma mig under stenen när det blir för jobbigt.

Försöker så obemärkt som möjligt krypa fram så ingen kan ser mig,

vill helst inte synas eller höras, då kanske någon undrar och ställer en fråga,

och det vill jag inte, vill inte avslöja min sten dit jag flyr,

när trycker över bröstet blir för stort

och mina tankar åker berg och dalbana genom mitt huvud.

Om någon skulle upptäcka mitt gömställe kanske jag får en massa obehagliga frågor,

som jag helst vill undvika, det är bara jobbigt,

skönare att bara låta mörkret omsluta mig för att inte känna.

Svårt att somna, värmen pulserar genom kroppen och sängen fuktas av pärlande droppar
som tränger ut från de öppna porerna i min hud.

Kroppen är stel som en pinne, försöker med avslappning, vill sig inte riktigt,
budskapet når inte ut i kroppen.

Undviker att låta blicken falla på klockan

 när jag än en gång tar mig till toaletten med tunga steg
för att tömma de små stackars droppar som samlats i min blåsa.

Måste sova för att orka, spikmattan åker fram en andra gång,
kanske lyckas jag gå ner i varv denna gång.

Djupa andetag, vet precis hur jag ska göra, tanken fixeras vid en ramsa
som upprepas om och om igen i takt med att luften passerar genom min kropp.

Det är varmt, kanske skulle jag vända täcket som känns svalare och torrare på andra sidan,
det blev bättre men kanske skulle täcket inte vara uppdraget ändå till hakan.

Jag blir tokig, det kryllar i min kropp av oro, vad är jag rädd för,
kan någon ge mig en vink så att jag kan sluta ängslas
och få en några timmars sömn.

Måste sova för att orka, tar bort spikmattan, har kanske legat för länge men ryggen pulserar skönt,
försöker hålla kvar den lugnande känslan samtidigt som jag vänder mig om.

Ser små knubbiga barn som för glatta livet jagar betygen i
form av lockande färggranna bokstäver som svävar framför dem när min hjärna
börjar bearbeta den franske dietisten Pierre Dukan uttalande i en ny bok där
han föreslår att elever ska få bättre betyg om de lyckas få ner sitt BMI till
acceptabel nivå. En undran som ploppar upp är om det inte vore bättre att
införa mer aktiv rörelse i skolan som exempelvis fler timmars idrott i veckan,
och naturligtvis, utifrån den enskilde elevens förutsättningar. Lite simning
eller en rask promenad är bättre än inget. Alla kan inte bli fotbollsproffs som
Zlatan eller höjdhoppare som Patrik sjöberg.

De som skulle gynnas om förslaget någonsin skulle bli
verklighet är de elever som lever i en familj med redan goda matvanor där
övervikten kanske inte är det stora problemet i vardagen. Men för de stackarna
som har föräldrar som själv dras med övervikt och inte ser detta som ett stort
problem. För dem är det kanske en naturlighet att äta snabbmat, ett sätt att
unna sig något extra i vardagen, och inget som ses vara grunden till deras allt
större kroppshydda som döljs under bylsiga joggingbyxor och en stor T-shirt. Se
bara alla dessa engelska dokusåpor där man ska lära överviktiga barn som lider
av sin fetma att ändra sina matvanor och gå ner i vikt. Hur många av deras
föräldrar har ett acceptabelt BMI? Jag kan höra era svar utan att ens vara i
närheten av er, det är inte många. Hade det i dessa barns fall hjälpt att lära
dem näringslära i skolan? Nä, troligen inte. Det hade bara lett till ett allt
större utanförskap för att man inte anses vara normalviktig.

Utan att låta pekpinnen vina över Dukans näsa som kanske skulle
behöva växa ut lite för att kunna tänka ett steg längre. Men då kanske hans BMI
överstiger acceptabel nivå, inte vet jag. Beklagar hans inställning till att detta
skulle vara rätt väg till att minska övervikten på dagens barn. Tanken är god
men förutsättningen för att med dietens hjälp kunna få ner sitt BMI till
acceptabel nivå är inte lika för alla. Eleverna kan lära sig hur mycket som
helst om god och näringsriktig föda på skoltid men väl hemma är det familjens
som präglar elevens matvanor.

Uttalandet är diskriminerande för elever och föräldrar vilken
kan leda till allvarliga ätstörningar i jakten på skönhetsideal och den
betygshets som råder. Och hur är det egentligen, gör barn som vi säger eller
gör de som vi gör?

Oron smyger sig sakta men säkert in i min kropp inför den nalkande tentan. Trots att jag verkligen har kontroll på mig själv och pluggar effektivt under dagen, precis som jag skulle skött mitt arbete om jag arbetat, och avslutar dagen med tanken att idag har jag lärt mig något, att jag varit jätteduktig kommer oron under nattens timmar. Alla ord, olika teorier smyger sig in i mina drömmar och gör så att min sömn blir orolig. Jag vet att alla som studerar känner en viss oro men det är så förbaskat jobbigt. Önskat att fredagen och tentan varit överstökad så att lugnet kan infinna sig igen.Men detta är livet, vill du nå något får du kämpa för det och detta är något jag verkligen vill uppnå, ett självförverkligande om en utbildning på högskolenivå som jag inte vågade som ung när den sociala fobin slog till och jantelagen fick sitt grepp över mig. Ännu en dag fylld av pluggande för att bli lite klokare sen väntar ett slitsamt pass på gymmet, Body Combat, för att ge kroppen en genomkörare och få ner stressnivån. Kanske får jag en natt med rofylld sömn om jag tar i lite extra,,,vem vet.

Lördagen har varit en bra dag. Frukost i lugn och ro med kaffe, smörgås och en dagstidning full av nyheter som bara ville bli lästa. Närmare middag var det tid för en avslappnande massage och därefter ett medlemsmöte med föreningen Stopp. Detta var något nytt för mig, att möta andra människor som varit ute för samma sak som jag själv har varit. Men jag hade inte behövt nervös innan jag gick dit för alla som var där var vanliga människor som du och jag. Det kommer nog att bli fler gånger. Nu väntar makens goda middag som doftar ljuvligt med ett glas cider till. Sen blir det väl soffan med melodifestival vid åtta-tiden.  

"Om du varje dag bär en korg med grus till samma ställe kommer du att bygga upp ett berg."

Så skriver den kinesiska filosofen Konfucius, 551 till 479 f.kr

Är det inte samma sak som att Göra en höna av en fjäder?

Ibland låter vi små saker bli till stora problem istället för att låta det vara. Varför gå och grubbla/irritera sig på något någon sagt eller gjort som ingen annan bryr sig om. Den energin kan man använda till roligare saker.