Ser små knubbiga barn som för glatta livet jagar betygen i
form av lockande färggranna bokstäver som svävar framför dem när min hjärna
börjar bearbeta den franske dietisten Pierre Dukan uttalande i en ny bok där
han föreslår att elever ska få bättre betyg om de lyckas få ner sitt BMI till
acceptabel nivå. En undran som ploppar upp är om det inte vore bättre att
införa mer aktiv rörelse i skolan som exempelvis fler timmars idrott i veckan,
och naturligtvis, utifrån den enskilde elevens förutsättningar. Lite simning
eller en rask promenad är bättre än inget. Alla kan inte bli fotbollsproffs som
Zlatan eller höjdhoppare som Patrik sjöberg.

De som skulle gynnas om förslaget någonsin skulle bli
verklighet är de elever som lever i en familj med redan goda matvanor där
övervikten kanske inte är det stora problemet i vardagen. Men för de stackarna
som har föräldrar som själv dras med övervikt och inte ser detta som ett stort
problem. För dem är det kanske en naturlighet att äta snabbmat, ett sätt att
unna sig något extra i vardagen, och inget som ses vara grunden till deras allt
större kroppshydda som döljs under bylsiga joggingbyxor och en stor T-shirt. Se
bara alla dessa engelska dokusåpor där man ska lära överviktiga barn som lider
av sin fetma att ändra sina matvanor och gå ner i vikt. Hur många av deras
föräldrar har ett acceptabelt BMI? Jag kan höra era svar utan att ens vara i
närheten av er, det är inte många. Hade det i dessa barns fall hjälpt att lära
dem näringslära i skolan? Nä, troligen inte. Det hade bara lett till ett allt
större utanförskap för att man inte anses vara normalviktig.

Utan att låta pekpinnen vina över Dukans näsa som kanske skulle
behöva växa ut lite för att kunna tänka ett steg längre. Men då kanske hans BMI
överstiger acceptabel nivå, inte vet jag. Beklagar hans inställning till att detta
skulle vara rätt väg till att minska övervikten på dagens barn. Tanken är god
men förutsättningen för att med dietens hjälp kunna få ner sitt BMI till
acceptabel nivå är inte lika för alla. Eleverna kan lära sig hur mycket som
helst om god och näringsriktig föda på skoltid men väl hemma är det familjens
som präglar elevens matvanor.

Uttalandet är diskriminerande för elever och föräldrar vilken
kan leda till allvarliga ätstörningar i jakten på skönhetsideal och den
betygshets som råder. Och hur är det egentligen, gör barn som vi säger eller
gör de som vi gör?