Vänner är de som finns kvar trots att det gått en lång tid sen sist ni sågs. De tycker att det är roligt
när ni träffas och känner glädje över ert möte.

Vänner respekterar dig för den du är och försöker inte ändra på den person du utvecklats till.

Vänner lyssnar på dig när du behöver ventilera dina tankar/känslor utan att vifta bort det som nonsens. De
ger dig inte goda råd utan att du ber om dem även om de har en annan åsikt.

Vänner har ett eget liv och behöver inte leva genom dig för att må bra. De lägger inte över sina negativa
känslor på någon annan utan tar ansvar för dem själv. De förstår att endast de själva kan göra något åt saken.

Vänner suger inte energi ur dig när ni träffas utan de ger dig energi på samma gång som de tar emot energi
från dig på ett positivt sätt.

Vänner har förståelse för att du inte orkar just nu, att du behöver vara ensam ett tag kanske för att
vänja dig vid ett nytt skeende i ditt liv, men de finns där för dig om du behöver dem.

Vänner finns, det gäller bara att hitta de som är rätt för dig och att sen vårda den relation som ni bygger
upp tillsammans.

Flyktiga vänner kommer och går genom livet, sörj inte över de som försvinner, försök finna nya som passar dig i den
period av ditt liv du befinner dig i just nu.

Flyktiga vänner behövs för att du ska kunna utvecklas, se det inte som något negativt när de inte finns kvar utan se
det som att du nått en ny nivå i din livslånga resa.

Vi är alla flyktiga vänner i olika delar av vårt liv, det är någon mening med att vissa inte finns
kvar längre och ersätts av andra. Fundera inte så mycket på det, din energi försvinner till ingen nytta om du grubblar. Använd istället energin till något positivt som berikar ditt liv.

Lyfter försiktigt upp stenen så solens strålar kan smyga sig in
och skänka lite ljus i den annars så mörka tillvaron,

låter ögonen sakta titta ut och pejla tillvaron,
kan inte se någon fara, kanske dags att krypa fram.

Har jag varit saknad, vet inte, ingen verkar bry sig, inte ens jag,

jag kanske oroat mig utan anledning, ännu en gång,

men känslan av att krypa under stenen när ångesten känns mig övermäktig

är lika lockande varenda tillfälle som ges.

När jag vistas på min tillflyktsort stänger jag ute verkligheten,
för under stenen existerar ingenting, ingen oro eller ångest kan nå mig,

bara känslan av att inte finnas till, ett stort mörker utan betydelse,

ibland önskar jag att min kropp skulle lösas upp för att försvinna,

likt ett dammoln som med vindens hjälp virvlar ut i atmosfären.

Bara så där utan att det gör ont, det skulle inte skada någon,

allra minst mig själv, men liver är inte så enkelt,

att bara kunna önska och "poff" så blir det som man vill,

jag får mig nöja med att gömma mig under stenen när det blir för jobbigt.

Försöker så obemärkt som möjligt krypa fram så ingen kan ser mig,

vill helst inte synas eller höras, då kanske någon undrar och ställer en fråga,

och det vill jag inte, vill inte avslöja min sten dit jag flyr,

när trycker över bröstet blir för stort

och mina tankar åker berg och dalbana genom mitt huvud.

Om någon skulle upptäcka mitt gömställe kanske jag får en massa obehagliga frågor,

som jag helst vill undvika, det är bara jobbigt,

skönare att bara låta mörkret omsluta mig för att inte känna.

Svårt att somna, värmen pulserar genom kroppen och sängen fuktas av pärlande droppar
som tränger ut från de öppna porerna i min hud.

Kroppen är stel som en pinne, försöker med avslappning, vill sig inte riktigt,
budskapet når inte ut i kroppen.

Undviker att låta blicken falla på klockan

 när jag än en gång tar mig till toaletten med tunga steg
för att tömma de små stackars droppar som samlats i min blåsa.

Måste sova för att orka, spikmattan åker fram en andra gång,
kanske lyckas jag gå ner i varv denna gång.

Djupa andetag, vet precis hur jag ska göra, tanken fixeras vid en ramsa
som upprepas om och om igen i takt med att luften passerar genom min kropp.

Det är varmt, kanske skulle jag vända täcket som känns svalare och torrare på andra sidan,
det blev bättre men kanske skulle täcket inte vara uppdraget ändå till hakan.

Jag blir tokig, det kryllar i min kropp av oro, vad är jag rädd för,
kan någon ge mig en vink så att jag kan sluta ängslas
och få en några timmars sömn.

Måste sova för att orka, tar bort spikmattan, har kanske legat för länge men ryggen pulserar skönt,
försöker hålla kvar den lugnande känslan samtidigt som jag vänder mig om.