Lyfter försiktigt upp stenen så solens strålar kan smyga sig in
och skänka lite ljus i den annars så mörka tillvaron,

låter ögonen sakta titta ut och pejla tillvaron,
kan inte se någon fara, kanske dags att krypa fram.

Har jag varit saknad, vet inte, ingen verkar bry sig, inte ens jag,

jag kanske oroat mig utan anledning, ännu en gång,

men känslan av att krypa under stenen när ångesten känns mig övermäktig

är lika lockande varenda tillfälle som ges.

När jag vistas på min tillflyktsort stänger jag ute verkligheten,
för under stenen existerar ingenting, ingen oro eller ångest kan nå mig,

bara känslan av att inte finnas till, ett stort mörker utan betydelse,

ibland önskar jag att min kropp skulle lösas upp för att försvinna,

likt ett dammoln som med vindens hjälp virvlar ut i atmosfären.

Bara så där utan att det gör ont, det skulle inte skada någon,

allra minst mig själv, men liver är inte så enkelt,

att bara kunna önska och "poff" så blir det som man vill,

jag får mig nöja med att gömma mig under stenen när det blir för jobbigt.

Försöker så obemärkt som möjligt krypa fram så ingen kan ser mig,

vill helst inte synas eller höras, då kanske någon undrar och ställer en fråga,

och det vill jag inte, vill inte avslöja min sten dit jag flyr,

när trycker över bröstet blir för stort

och mina tankar åker berg och dalbana genom mitt huvud.

Om någon skulle upptäcka mitt gömställe kanske jag får en massa obehagliga frågor,

som jag helst vill undvika, det är bara jobbigt,

skönare att bara låta mörkret omsluta mig för att inte känna.